Don't leave me alone kapitel 12
Felix börjaade gå emot Omar och jag sprang direkt till Felix och sa att han skulle ta det lugnt, han lyssnade på mig och jag kramade Felix så att han skulle bli lugn. Jag blev ju jätte chokad över att Omar gjorde det.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Amanda's perspektiv: Jag var fortfarande chockad över vad som hade hänt igår...Omar hade sagt förlåt till mig jättemånga gånger, han skrev förlåt på ett sms. Jag visste verkligen inte vad jag skulle svara, för lugnt kunde jag ju inte skriva för det var det ju inte. Tillslut kom jag på vad jag skulle skriva tillbaka och det var att han skulle säga förlåt, inte till mig utan till Felix.
Omar's perspektiv: Jag skulle säga förlåt till Felix! Hur skulle jag kunna göra det?!? Vi var ju osams för att vi bråkade om Amanda. Det skulle aldrig gå att jag bad om förlåtelse till Felix, jo det skulle gå men kännas konstigt! Jag var ju tvungen att göra det så att Amanda skulle bli glad, och kanske få känslor för mig. Yes! Detta kanske var min chans att få Amanda ifrån Felix. Jag skulle åka och säga förlåt direkt för att Amanda skulle se att jag bad om förlåtelse, så att hon inte hade åkte hem innan jag kom.
Felix's perspektiv: Det var någon som plingade på dörren och jag öppnade, det var Omar. Vad ville han nu då, han ville säga förlåt till mig, han sa förlåt som att han tyckte att det var "kul" inte som att han menade det. Det blev liksom inget förlåt så jag kunde inte godkänna det.
Amanda's perspektiv: Felix och Omar stod vid dörröppningen och pratade, det såg ut som att de höll på att bråka och det gjorde dom. Där efter så råkade Omar knuffa till Felix så att han ramlade med huvudet först, det lät som en jättestor smäll, han blev medvetslös och jag sprang direkt till honom och bad Omar att ringa 112. Efter 6 min så kom ambulansen, de bärde in Felix och de frågade vilka av oss som ville följa med. Självklart så frågade jag Omar ifall jag kunde åka med och det fick jag. Vi kom fram till sjukhuset ganska snabbt vi gick in i till våningen 4 och rum nr: 86. Sjuksköterskorna försökte ringa till Felixs föräldrar men de var ju på jobbresa. Nu skulle de undersöka Felix ifall det var något allvarligt, jag gick ut från rummet och ringde Daff och de så att dom kunde komma. Jag sa vilken våning och vilket nummer det var. Jag satt där ute och grät, jag ville verkligen inte att det skulle hända något med Felix. Nu hade det gått 5 min och dom kom! Olivia sprang till mig och kramade mig, hon försökte trösta mig men det gick inte för att jag var så himla orolig. När det hade gått 5 minuter till så kom doktorn ut och sa att de hade sytt fast stygn på Felix huvud och fått en liten gärnskakning, han sa att Felix skulle ta det lugnt tills stygnen hade gått bort. Stygnen syntes såklart inte för att håret täckte ju det. Vi alla fick komma in och väntade tills Felix skulle vakna upp. Jag satt där i rummet och fortsatte att gråta.
Omar's perspektiv: Jag hade fått ett dåligt samvete för att jag råkade knuffa till Felix så att han fick gärnskakning, visst vi båda ville ha Amanda men han är min bror.
Olivia's perspektiv: Jag hade ALDRIG sätt Amanda så här ledsen, jag försökte verkligen att trösta henne men det gick inte.
Amanda's perspektiv: Mina tårar rann bara ner hela tiden, mitt smink blev förstört men det var inte det viktiga! Det viktiga var ifall Felix skulle må bra igen och minnas mig. Felix hade vaknat och jag blev överlycklig! Jag gick direkt till honom när han vaknade upp, jag höll hans hand och han sa Amanda men en svag röst, han kom ihåg mig! Men nu var han tvungen att vila. Han somnade om igen och jag gick tillbaka och satt mig. Efter tre minuter var han hel vaken, jag pratade med honom och han mindes inte så mycket men när jag berättade vad som hade hänt och vrf han var på sjukhus så kom han ihåg allting. Felix fick gå ifrån sjukhuset om två timmar för att vara säkra på att Felix mådde bra. Alla de andra gick hem så länge och Omar bad om att få prata med Felix privat.
Omar's perspektiv: Jag pratade med Felix och han förstod att jag inte knuffade till honom med mening, vi gav varandra en "bro-hug" Jag sa dessutom förlåt, Nu skulle jag åka hem och Amanda skulle stanna kvar.
Amanda's perspektiv: Nu hade det gått två timmar och vi fick åka hem, vi skulle åka taxi hem till Felix men innan vi åket hem så så frågade jag doktorn hur länge det skulle ta att stygnen skulle gå bort och sett skulle ta minst 2 veckor eftersom att de bara hade sytt lite grann. Nu var vi hemmas hos Felix igen och jag fick ta hand om Felix rätt mycket för han var skadad, vi satte på hans soffa och myste, nu skulle vi äta kvällsmat jag frågade vad han ville äta för något och han ville ha pasta sallad och då skulle det bli. Jag dukade fram och han kom och satte sig, han mådde rätt bra så det var lite som vanligt. När vi hade ätit klart så hjälte Felix mig att duka av och diska för han mådde bra nu. Nu var klockan var kvart över sju och vi satt oss på hans soffa och kollade på tv, tog fram snacks och dricka. Vi myste tills klockan blev tio och och sedan gjorde vi i ordning oss och gick upp till hans rum, vi fortsatte att mysa till klockan tolv för att vi satt men hans MacBook och kollade på en annan film, efter tolv så gick vi och la oss och somnade.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Aa det var det här kapitlet, som vanligt har jag inget att säga så Goodbye! //Maria❤
Kommentarer
Trackback
